I söndags var jag ute och gick en sväng i ett höstlikt Håckla. Eller rättare sagt i bäckravinen från Kyrkogården. I den bäcken har man lekt många timmar som barn. Med kameran i högsta hugg hoppade jag runt på stenarna i bäcken. Det var precis som när man var liten. Bara att man var noggrannare med att inte snubbla och att man satt längre tid på huk på stenarna i bäcken när man fotade.
Tog mig hela vägen ner till utloppet vid Håckla. På vägen dit hade jag hoppat på stenar och klättrat över bäcken på nedfallna träd. Torrskodd hela vägen dessutom. Åtminstone på en fot. Så med blöt fot gick jag bort från bäcken och upp på ekkullarna vid sjön. Det är mycket fint där och det är helt klart en plats som är tämligen okänd. Så passa gärna på att smyga omkring där om ni har tillfälle.
En viktig sak jag kände när jag gick omkring i naturen var att det är nog där man mår bäst. När man får sitta i skogen och bar njuta. Njuta av naturen, utsikten och stillheten. Mer skogspromenader framöver helt enkelt.
