Dagens kväll blev inte riktigt som planerat. Åtminstone inte som planerat igår. Då var tanken att vi skulle mötas upp på Wokhörnan men planerna förändrades och istället blev vi bjudna till en lägenhet i närheten för förfest. Ett helt klart trevligt initiativ, som uppskattades stort, så det var bara att dra sig dit istället.
Men först såg jag till att möta upp Stefan och storebror på stan, så att man fick i sig lite mat inför konserten. Kunde säkert ha valt ett mer näringsriktigt ställe, men Burgarkungen fick fungera för dagen. Satt där ett litet tag innan det skulle provianteras. Sådan proviant som skaffas i diskreta lila påsar. Sånt behöver inte jag. Jag kan göra bort mig ändå....
Nu återstod ett litet problem. Det var det att hitta till förfesten. Ville inte ringa och fråga om numret på huset, men jag visste gatan, så det var bara att knappa in portkoden på alla portar tills det klickade till i låset. Det tog några försök, det kändes lite smådumt, men vi hittade rätt till sist.
Så ramlade vi in tre personer i en lägenhet där bara en kände värdinnan och har gjort så i blott en vecka, med vetskapen om att två andra herrar skulle stövla in lite senare. Men det var nog bara trevligt. Det hoppas jag i vilket fall. Till sist var vi ett litet gäng på nio personer som kalasade på kattmat, bröt upp golvet och diskuterade kroppen PH-halt tror jag det var ett tag.
Klockan gick mot åtta och vi kände att det var dags att ge sig av innan konserten hann börja. Efter lite om och men marscherade vi iväg och tog en högst alternativ väg längs Stångån. Det var inte direkt den närmaste vägen till Cloetta Center, men ändå.
Märkte att jag var lite för van vid att gå på hockey idag. Efter att ha visat biljetten i dörrn så höll jag på att kasta bort den. Normalt sett brukar jag inte behöva visa den och jag tänkte att det var så idag också. Så lite panik hade jag innan garderoben. Men jag lyckades hitta biljetten i en ficka.
Vid denna tid hade Kent redan börjat spela, så vi fick hasta in och gå fram längs sidan. Stod där ett litet tag innan jag bestämde mig för att jag ville in en bit och förutom de äldre herrarna, som inte orkar med sånt längre, så tror jag att alla hängde med. Tog plats mitt framför scenen en bit bak och började njuta av konserten som konserter ska avnjutas, nämligen hoppandes, sjungandes och röjandes med vänner.
Så förflöt några låtar och vi hade kul. Konserten lyfte ytterligare när lasershowen inleddes. Det är egentligen väldigt enkelt, samtidigt jäkligt effektfullt. Men de sista låtarna är ändå något extra. Gamla avslutningslåten 747 är en helt underbar låt och sedan nuvarande sistalåt, Mannen med den vita hatten (16 år senare). Det är något särskilt när man hoppar glatt och skriker med i de sista raderna:
Och alla känslor slog och sprängde
Hela vardagen full med hål
I en tid då inget hände
I en stad som alltid sov
Men älskling vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små
Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön
Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö
Men älskling vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö
Vi ska alla en gång dö
vi ska alla en gång dö
vi ska alla en gång dö
