Finalmatch 2 i finalserien mellan LHC och HV71 och under onsdagskvällen var det match i Kinnarps Arena. Så det var bara att sätta sig på bussen och rulla E4:an fram mot frikyrkornas Mecka Jönköping. Trots att det var den kortaste resan för säsongen så slutade resan ändå i diket.
I diket på Sveriges sämsta bortastå vill säga. Ett skämt att man får bygga på det sättet. För er som inte vet så är bortastå i Kinnarps Arena fyra rader precis bakom mål och mitt i fuskbygget så bryts det av av entrén till HV71:s omklädningsrum. Dessutom så är det förbjudet att ha med någon form av flaggor eftersom det skymmer sikten för bakomvarande sittplats. Men HV:s ståplats är väl tilltagen med fritt flaggande. Näää! Bygg om bygg rätt helt enkelt!
Det finns dock en fördel med placeringen av stå. Nämligen att man kommer nära spelet och därmed nära motståndarnas målvakt. Så det blev lite psykningar åt det hållet. Vissa psykningar mer
politiskt korrekta än andra, men det kändes ändå som att de fungerade. Han såg lite osäker ut där han stod i sin ensamhet och när han åkte runt och sökte stöd från hemmapubliken.
I början av matchen var det HV som låg på bäst och det blev svårt för oss både att njuta av matchen och att se den när spelet långa tider förlades i Clubens försvarszon. Men det kvittar ju iofs. För när LHC väl fick till ett ordentligt anfall genom Musse-Tony-Weinhandl så ramlade pucken in efter ett skott från Mårtenssons klubba.
Efter målet så sjöng vi ordentligt samma ramsa i sju minuter tror jag och det blev kanske lite segt i längden, men det var nog därför vi höll på också. Ramsan var såklart hyllningssången till förstakedjan. En ramsa som fortsatte sjungas i pausen också. Härlig stämning helt klart.
I andra perioden hade LHC lyft upp spelet något och det började komma lite utvisningar för HV71. Men när det verkligen skulle ha kommit en kom det ingen. Thörnberg gjorde en solklar tripping på Johan Fransson och fick sedan öppen gata och kontrade in 1-1 i målet närmast oss. Men det kompenserade han snart den gode Rönnmark så att LHC kunde spela powerplay. Eller det kunde de ju inte men de hade möjligheten om de hade försökt....
Andra perioden slutade 1-0 till HV71 och nu var det nervöst att se vad Jannes mannar kunde göra i tredje. En period där HV71 åter kom ut med full fart under skridskorna och tryckte tillbaka LHC. Kändes inte alls särskilt positivt då och ännu värre blev det. För HV71 gjorde 2-1 efter en tilltrasslad situation. HV-publiken jublade, men Rönnmark skulle ringa.
Vilken tid det tog innan beskedet kom. HV-klacken var säker på mål, vi visste inte mycket eftersom det var begränsad sikt men vi hoppades ju på att det inte var mål. Telefonsamtal..... De blir väldigt långa när man väntar och inte vet vad som sägs. ....prata lite till....måste vara säker. På med hjälmen ut på isen... och.... inget mål! Det innebar nästan måljubel från oss i diket.
Men man hoppades ju på att man snart skulle få jubla för ett mål för oss. Men HV71 var effektiva med att plocka bort vår förstakedja. För man behöver ju
bara plocka bort Weinhandl ur målprotokollet för att besegra oss. Men då har man verkligen glömt bort vår fjärdekedja. Kim Staal utmanade Louma på offensiv blå och passade fram till Zackrisson som satte 1-2 i krysset bakom Liv i HV-kassen.
Ledning med sju minuter kvar av matchen och den nödvändiga bortasegern nära att bärgas. Det blev tufft i slutet, men det gick vägen. Ledning med
2-0 och match på fredag hemma. Vinner vi den så har vi 3-0 och riktigt bra förutsättningar för fortsättning. Förlust och HV har åter initiativet. Men för nu
Zig, Zag, Zackrisson! Zig, Zag, Zackrisson!
