Så var det då äntligen dags för storresan under grundserien. Första bortamatchen för året och Södertälje stod på programmet. Förväntningarna var stora. Visste att det var fyra bussar från White Lions och jag tror att det var ytterligare två bussar med LHC-supportrar som begav sig från Linköping och upp mot Södertälje. För egen del hamnade jag i den WL-buss som först lämnade Stora Stolta bakom sig.
Efter lite skönsång i bussen upp anlände vi vid Axa Sports Center och blev direkt invisade bakom kravallstaketen. Såg till att en gammal kompis skulle kunna komma in bakom kravallstaketen också. Problemet var dock att det blev en liten miss som gjorde att inte fick någon biljett. Det kom jag på några minuter in i matchen när han ringde utifrån i samband med LHC:s 1-0-mål. Svårt att höra och ingen lust att söka sig efter tystare platser just då. Men det ordnade sig och han kom in.
Vi tog oss längst ner på ståplats igen för att skrika fram vårt kära LHC. Det gick bra ända tills domaren började ta utvisning för allt LHC gjorde och Södertälje kvitterade tyvärr i slutet av första perioden. Trots att det lät bra i första och det var stort engagemang på läktaren så blev det ännu tydligare i andra perioden. Det blev hetsigare stämning och större tryck mot det nedre räcket. Målen lyste dock med sin frånvaro.
I sista perioden skapade White Lions ett riktigt fint tryck på läktarna, LHC ett stabilt tryck på isen och laget tog således ledningen i igen. Dessutom fick LHC ett powerplay och det borde ha inneburit ett läge att avgöra matchen. Istället kvitterade SSK i en sekvens med friläge, som ledde till straff. Fransson räddade straffen men på efterföljande tekning så kom målet efter ett backskott.
Bittert värre, men trycket fortsatte på läktaren iallafall. Ordinarie speltid ut, genom hela sudden och även efter matchen då de inte ville släppa ut oss direkt. Så efter en liten extra tid på läktaren fick vi gå ut till bussarna, som eskorterades ut ur Södertälje av polisen. Åter igen så rullade man ut som första buss och verkade anlända först i Linköping.
Om det inte hade varit för att motorn började bete sig konstigt när vi närmade oss Norsholm. Så busschauffören svängde av vid Statoil där och började undersöka motorn för att se om något var fel. Kämpade för att få bussen i rullning, men det gick inte.
Alla andra bussar hade passerat så vi fick ta till den sista utvägen. Ut och knuffa bussen för att komma framåt. Så det var bara ut och bevisa styrkan för de som kände sig starka. Själv stannade jag kvar i bussen då den halva som redan hunnit av redan hade bevisat sig starka nog och knuffat bort bussen till dieseltankarna. Bussen fylldes på i ett sista försök och det funkade. Så efter att sopatorsken var fixad så rullade bussen vidare mot Linköping.
Hoppade av inne i centrum och gick till Palatset för att se JVM-finalen. Tyvärr hann jag bara se de två första perioderna och det var ju de två dåliga innan jag skulle hemåt med bussen till Åtvid. Missade Småkronornas fina mål och fina period och kom hem lagom till Kanadas segermål. Tråkigt, men det var bara att ladda för en riktig utekväll istället.
