Helt plöstligt vaknar man upp till en morgon med snö. Det var väldigt oväntat och det innebar att ett av vinterns löften skulle hållas. Alla söndagar med snö innebär att man måste åka pulka en gång. Så i det perfekta vädret stack jag ut och drog vidare till kyrkbacken där jag mötte upp Stefan.
Pulkaåkningen inleddes och fortlöpte som det borde. Trevligt åkande, snö i skorna och vanligt hetsande av varandra. Men det var ingen fara och allt gick bra ända tills jag bestämde mig att jag skulle åka och filma samtidigt. Då blir det lätt att man har mer kontroll på kameran än att vara beredd på vad som kommer framför. Så jag åkte rakt ner i ett hål och tryckte ihop ryggen mycket behagligt.
Det borde ha varit den värsta smällen under pulkaåkningen kändes det som men icke.... För man har ju det så klassiska sista åket. Inte för att det var uttalat att det var det, men det var känslan. Så jag åkte och fick upp rätt hög fart. Dock alltför hög fart, jag gled och gled och gled och hamnade till sist i en lyktstolpe med sidan först. Blev en ordentlig smäll och en lagom fin lårkaka. Människor är mjuka, lyktstolpar är hårda... Dumt att man ska avsluta en rolig aktivitet på det sättet.
